efter 13 veckor så kan man ju kanske lite väldigt skitenkelt säga att man hör, ser och upplever saker lite annorlunda.
och ja, det mesta handlar om bebisar, graviditeter, familjer och relationer...
men mestadels bebisar och graviditeter.
det som slår mig mest att alla grabbar som klagar och gnäller och tycker
"men jag då? tänk på hur jag mår, jag känner mig så stressad över allt det här.
hon tänker aldrig på mig och mina behov. what about me liksom!?"
absolut att män kan känna sig förbisedda under graviditeten för all uppmärksamhet riktas mot kvinnan och man själv är partnern som alltid är där för henne och gör allt man kan för att få henne att må bra.
guuuuuuuuuuuuud vad jobbigt!
jag skulle mer än gärna (om jag vågat) gå fram och säga något i stil med:
"DUDE!
har du ens ägnat en tanke på hur hon mår?
vad hon går igenom?
hur hon mår när du inte ser henne eller inte är med henne?
vad som händer i hennes kropp?
hon behöver dig mer nu än någonsin och allt du kan tänka på
är dig själv när du inte är med henne."
absolut att man kan känna sig förbisedd nån gång ibland, men va tusan då då?
det är inte du som är gravid.
och om det är så himla jobbigt, prata om det med henne istället för att gnälla och prata med andra om det.
sånt är en sak som jag bara inte förstår.
det kan kanske vara för att phia,
trots hur illa hon mår, alltid visar mig att hon märker det jag gör utan att klaga.
som att jag kom hem från jobbet idag, lagar mat, plockar undan, diskar och sen rengör kylskåpet för phia mår otroligt dåligt idag och jag vill inte att hon ska behöva tänka på något annat än sig själv.
"gud vad du pysslar och så fint du gör." säger hon på vägen från duschen till vardagsrummet.
en sån liten sak betyder världen, det behövs inte mer,
inte ens det behövs egentligen. för jag vet att det finns där. <3
det är en sak som har förändrats med mig under denna tiden.
jag har blivit så mycket starkare, tack vare phia och bullen. <3
en sak som jag dock mår riktigt dåligt över, är att se henne må så dåligt,
och vetskapen om att jag inte kan göra något för henne...
det är det som är det hemska med dom här 9 månaderna.
man står och diskar eller plockar och hör och ser henne ligga i soffan och kvida.
det är verkligen sjukt hemskt,
för vem vill se eller höra människan man älskar fara illa.
"what about me?" phft
what about her för i helvete!
// daniel (den kanske lite väl känslosamma blivande pappan)
Jag tror att den bästa insikten livet kan ge en, är att det bästa som finns är att ge. När man som man känner sig utanför när allt kretsar kring kvinna och mage och man gör just som du, sätter sig lite ur fokus och nöjer sig med att få finnas där och underlätta, då har man verkligen kommit långt! Det är det som kommer att göra er lyckliga, din förmåga att just ge, och hennes förmåga att ta emot. Tänk dig att du är den där skyddande cirkeln kring henne och bebis, som gör att de kan frodas och leva och utvecklas.
SvaraRaderaVad gäller det svåra att se henne lida är det säkert en mycket liten tröst, men hon kommer snart att må toppen och efter graviditeten kommer hon helt att ha glömt hur skräpigt hon mådde, det har naturen fixat mycket smart ;)